Oftast uppskattar vi inte tiden vi har med människor, vi tar tiden förgivet eftersom vi tror att dom inte kommer försvinna. Vi förstår inte känslan att förlora någon tills vi gör det, och då är det försent.
När människorna i våra liv försvinner, så finns det ingen tid att ta igen, vi får nöja oss med tiden vi fick, men den är aldrig tillräcklig. Vi övertänker hur vi kunde göra, hur det kunde ha blivit, om vi hade kunnat göra något annorlunda... Men det skulle vi nog ha tänkt på innan människan försvann, men hur kunde vi veta att vi skulle behöva göra något annorlunda?

"Tänk om jag hade uppskattat tiden mer"
"Tänk om jag hade gjort något annorlunda"
 "Tänk om det aldrig hade hänt"

Vi är aldrig riktigt beredda när stormen kommer och vi är aldrig beredda på följderna som kommer efter...
Allt vi kan göra är att plocka ihop delarna och försöka leva med ärren
Men vem sa att det skulle bli lätt?